Är så jävla orolig. Har vetat om det länge & försökt få dej att sluta. Inte sluta helt men så att du får vila.. Men du har pressat dig själv så mycket du kan för du vet att du det du gör. Jag klandrar dig inte, för du älskar det du gör. Du taggar & taggar medans din kropp kämpar för att få dig att förstå.. Du har förstått nu, för du har nått punkten där du inte orkar längre. Du har din drivningskraft. Du når upp till hilmen när han alltid finns där & orkar inte ens ta dig upp på egna ben när han inte riktigt finns helt. Men nu är det inte han som får dej svag. Fan vad önskar att jag kunde hjälpa dig. Är alltid orolig för dej när allt inte är bra.. Jag vill ha kontakt med dej.. hela tiden.. Du har skadat dig själv. Du mår ofta riktigt dåligt. Phykiskt.
Jag säger detta för att jag är orolig & jag kommer inte skriva ditt namn.
Vi har aldrig bråkat, finns ingen anledning att göra det. Vi har alltid stötat varann. Om du försvinner vet jag fan inte vad jag kommer göra. En värld där du inte finna vid min sida, levande, vill jag inte ens tänka på. En värld där jag inte kan se dej med ögonen ska aldrig få finnas. Du har det i blodet. En familj där alla är intesserade. Ni pratar om det vid middagsbordet & stöttar varann, pratar om det osv..
Man kan ju inte bara sluta med det man älskar & alltid har älskat. Det förstår jag, men ta en riktig paus nu & tänk istället på att bli frisk. För allas skull, din också !

Älskar dej storasyter, föralltid! ♥♥

Förlåt hörni, men jag orkar inte avgöra vinnaren av dagensblogg så ni kan fortsätta anmäla er!

Puss